Tomten

av Viktor Rydberg

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran,
Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast det ej lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta
Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta
Slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen
korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har och en dröm:
krubban han lutar över fylls av doftande klöver;

Går till stängslet för lam och får, ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick -- men vart?
Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste;
Nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka, följd av näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, livet därute är fruset,
Blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban, snön lyser fint på fur och gran,
snön lyser fint på taken, Endast tomten är vaken.

Tomtens Julsång
Rudolf med röda mulen hette en helt vanlig ren
som blivit kall om mulen, därav kom dess röda sken.
Rudolf fick alltid höra Se, han har sitt dimljus på,
att han blev led på detta, det är sånt man kan förstå

Men en mörk julaftonskväll Tomtefar han sa;
vill du inte Rudolf säg; med din mule lysa mig.
Allt se´n den da´n den renen tomtens egen släde drar.
Rudolf med röda mulen lyser väg för tomtefar.